CLOSE UP magazine, 2002
MILLENCOLIN Hemma Bra Borta Bäst
av Martin Carlsson

Sveriges största rockband INGRESS???
Close-Up tar ett samlat grepp på millencolin.
Sveriges största rockband - visst.

Antal gig i Sverige 1994: över etthundra.
Under 2000/01-kampanjen för albumet ”Pennybridge Pioneers” blev det ett - ett! - framträdande, på Hultsfredsfestivalen för två år sedan.
Vem gav vem fingret - millencolin Sverige eller tvärtom?
Ett intressant frågeställning med ett på förhand givet svar, åtminstone från bandets sida.
Skulle man kunna tro. Men icke.
Över en fika i Stockholm upprepar trummisen Fredrik Larzon den
väldokumenterade bakgrunden som de facto är absolut nödvändig för att bli på
det klara med varför karriären tagit denna riktning.
- Vi lirade otroligt mycket i Sverige och fick en hit med ”Da Strike” 1994.
Året därpå fortsatte det med turnéer och ytterligare en låt på Tracks, ”The Story Of My Life”.
Hela grejen blev en trend och vi flamsade omkring i
medierna. Allt blev otroligt stort och det kändes som om vi gjort så mycket vi kunde på hemmaplan.
Nya utmaningar lockade och då sökte vi oss utomlands.
Händelseförloppet upprepade sig: harvande i en liten minibuss, först i Europa och sedan i Nordamerika.
Klubbspelningar och övernattningar hos
flyktiga bekantskaper - det var som att börja på ny kula.
På ett vis skiljde sig mönstret radikalt: inga hits fanns i sikte och
uppmärksamheten var blygsam. Framgångsreceptet var det mest klassiska: att
banka in namn i folks medvetande genom ihärdigt klingflackande på vägarna.
Slitet har betalat sig - med råge.
Millencolin är i dag Sveriges största rockband, förutsatt att The Cardigans räknas som popsnören.
En och en halv miljon album har avyttrats.
”Pennybridge Pioneers” (2000) har köpts av i runda tal XXX XXX tusen människor.
I Australien är den sedan länge guldcertifierad (35 000
exemplar). Den 25 januari visade officiella mätorganet Soundscan en
USA-försäljning på 91 999 exemplar, medan förlagorna ”For Monkeys” (1997)
och ”Life On A Plate” (1995) landar på 75 022 respektive 81 038.
Är intresset mer genuint utomlands än när ni var som hetast här hemma?
- Ja, det går inte att komma ifrån, medger Larzon. Vår musikstil är så djupt
rotad i Kalifornien att det är ofrånkomligt, och jag tycker även att
engagemanget är mer genuint längre ner i Europa.
För att återvända till det här med vem som gav vem fingret.. Sverige har uppenbarligen inte gett upp millencolin.
Intresset finns kvar och ”Pennybridge Pioneers” har sålt bra här.
Vid avräkningen den 28 januari låg butiksförsäljningen på XX XXX exemplar,
att jämföras med topplistefyran ”Life On A Plate”, som i dagarna spränger den magiska guldgränsen fyrtiotusen.
- Fans frågar ständigt när vi ska dyka upp i deras stad, fast fullt så enkelt är det inte.
Det måste passa in i turnéschemat och vi har valt att göra
sådant som känns mest kul. Och det är roligare att åka till ställen där det är ett ordentligt drag och kidsen är peppade.
Det handlar om att ge och ta. Om ni inte är synliga tappar folk sugen.
- Jo, kanske hade läget varit ett annat om vi varit mer tillgängliga i
Sverige.
Millencolin-intervjuer är, oavsett territorium och medialt format, en enda lång gäspning.
Samma frågor, samma svar. Plattityder in absurdum.
Som gitarristen Erik Ohlson i webzinet Alias - publicerad på hemsidan
(www.millencollin.com) - om nya fullängdaren ”Home From Home”:
- I guess we learn from our mistakes and become better musicians from all the touring we’ve been doing.
Song-wise and production-wise this is by far the
best thing we’ve ever done.
- Zzzzzzzz!!
- Helt och hållet journalisternas fel, säger Larzon med påtaglig ironi i rösten. På väg hit tänkte jag faktiskt att jag skulle knäcka dig och inleda
med: ”Nya plattan är den bästa vi gjort, vi är skitnöjda”!
Han flinar, jag frågar:
Är ni verkligen så tråkiga som ni ger intryck av? Det tycks alltid kretsa kring schablonartat musiksnack.
- Jag minns inte exakt när, men vi fick se promobilder där vi apade oss och
sa rakt ut: - Vad fan sysslar vi med? Detta är inte vi!
”Bowling och bananer”, ”- Skatepunkarna från Örebro åker vidare på brädan hit och dit”. Den dagen satte vi
stopp och bestämde oss för att fokusera på musiken.
Dessutom finns väldigt lite spännande att tala om.
Skrapa på ytan och verkligheten ter sig knappast lika grå.
Allt är inte svart eller vitt, nyanser i en människas personlighet framträder alltid, mer eller mindre tydligt.
Trots att somliga har sin uppfattning klar.
- Sejka på vårt skivbolag Burning Heart gick till frisören i Örebro och de kallpratade medan han blev klippt, illustrerar Larzon.
Tjejen frågade vad han sysslar med och när han berättade sa hon:
” - Jag bodde i samma hus som den blonde killen i Millencolin (Erik) och han var en konstig typ.
På nätterna kunde det vara ett jävla röj med en massa packade
ungdomar. Sedan någon tidig morgon kunde jag se honom utanför porten med ett
fiskespö eller en golfbag i handen”. Hon förväntade sig att stadens kändis skulle vara på ett visst sätt.
Golf fick Larzon upp ögonen för redan i tonåren.
Han följde med sin pappa till banan och nappade på ett erbjudande om att ta grönt kort.
- Jag var anarkist och lirade trallpunk i Kung Pung.
Att svinga golfklubban
var som att vara anarkistisk inom punken.
Man behöver inte köpa värsta utrustningen eller gå med i finaste klubben. Man kan köra sin pryl bara.
Övriga medlemmar har hakat på, utom stackars gitarristen Mathias Färm som är fullständigt hopplös och visat sig ha noll talang för sporten.
Larzon har 13,5 i handikapp, en siffra ringrostigheten kan komma att höja. På kommande världsturnén ska svingen dock slipas.
- Ganska många punkmusiker är faktiskt golfare, avslöjar tjugoåttaåringen.
Fat Mike (Fat Wreck-boss samt sångare i nofx) är mest fanatisk. nofx
Planerar visst till och med sin turnérutt utifrån var banorna ligger! Vi har spelat med killar från såväl Good Riddance som Suicide Machines.
- Golf är skönt för man kan dra iväg några timmar och slippa snacka skit på engelska när man inte orkar med det.
Då softar vi svenskar med en runda och
köper bärs av försäljarna som åker omkring i golfbil och säljer öl.
Hur står det egentligen till med engelskan? Millencolins mångåriga kärncrew är uteslutande utländskt: australiske turnéledaren Zoran Malceski, med Stockholm som hemvist, och amerikanske roddaren Paul Chavez.
Och konsertengagemangen äger främst rum i USA, Kanada och Australien.
Vid detta lag borde grabbarna definitivt fått kläm på språket.
Detta till trots varnade amerikanska nättidningen Teenvoice.com så sent som
i augusti 2000 sina läsare inför den stundande läsningen:
”Note: English is not Nikola’s or Larzon’s native language, so if some of the things they said do not make sense, that’s probably why.”
- Konstigt, muttrar trumslagaren.
Nikola (Sarcevic, sång/bas) är skitduktig på engelska.
Han är född i Sverige, men har jugoslaviskt påbrå och talar
även serbokratiska.
Jag fattar inte vad de menar eller, jag kan förstå, för
jag gör inte så många intervjuer och är väl ingen superkung på engelska. Men Nikola, det skulle i så fall vara att han stammar emellanåt.
- Det händer att amerikanerna tycker vårt scensnack är hysteriskt roligt.
Själva tycker vi att vårt uttal ligger ganska nära deras uttal.
OK, upp till bevis.
What was the recording of the new album like?
- It was pretty cool, dude! We recorded it in Haninge, Stockholm. We brought Lou Giordano to produce it and we had a good time.
We had a blast!
Lysande komik - och med beröm godkänt, Larzon.
”Home From Home” har en bitvis rockigare framtoning. Yeah, yeah-klatschiga
”Man Or Mouse” har exempelvis renderat referenser till såväl Hives som Backyard Babies. Och singeln ”Kemp”, för att inte nämna ”Battery Check”, är en kassaskåpssäker hit.
Det mogna Millencolin som tonade fram på ”Pennybridge Pioneers” fortsätter att växa.
Inte så att det knakar utan med små, värdiga steg.
- Med våra mått mätt är skivan kanske hård, i alla fall i relation till eran
med ”Tiny Tunes” (1994) och ”Life On A Plate”, funderar Larzon. Bara för att man lirar d-takt är det inte nödvändigtvis hårt.
Många tycker att det är punk att spela skitfort.
Hos oss sätts däremot melodierna och sången i fokus.
Men vi har inte direkt gått in för att göra ”en hård rockplatta”.
Kan du föreställa dig ett scenario i framtiden då millencolin inte har något att göra med det som i dag klassas som punk?
- Ja, vi låser oss inte till att vara punk eller hardcore, absolut inte.
Bandet har aldrig sagt: ”Vi är punk”. Det som faller oss in gör vi.
På förra skivan fanns en ballad, ”The Ballad”.
Vi förväntade oss ett ramaskri, men den fick bra respons.
Sveriges största rockband, dock utan att glassa. 1995 grundades Softcore AB
- Vi fick inte kalla det Millencolin AB då en familj som hette något
liknande registrerat varumärket - som förvaltar inkomsterna.
- I stället för att få en stor klumpsumma har vi månadslön. När vi började leva på musiken låg den på sextusen kronor.
I dag plockar medlemmarna ut något mer än den genomsnittliga
industriarbetaren, ” - dock ingen IT-lön”.
- Förr struntade vi i den ekonomiska biten och överlät vi till skivbolaget.
Nu har vi blivit mer intresserade.
Efter ”Home From Home” går nämligen kontraktet med såväl Burning Heart som
förlaget ut.
- Vi har aldrig testat vårt marknadsvärde. Det ska bli spännande att se vad bandet egentligen är värt, menar Larzon.
Ni befinner i en guldsits.
- Ja, absolut. Särskilt som vi inte är några gröngölingar.
Man har fått pejl på hur det går till med feta förskott och sådant. Men det kanske inte alltid är bästa sättet att gå tillväga.
- Det beror väl lite på vad bolagen tror att vi kan åstadkomma i framtiden, om de tror att vi kan bli större eller börjar dala.
Grunden millencolin står på är extremt stabil.
Skivförsäljningen har i fem år legat på en ansenlig nivå och - detta är utomordentligt viktigt – gruppen är löjligt billig i drift.
Album- och videoinspelningar slukar inga stora summor.
Och bortsett från fjolårets USA-sväng med The Offspring har inget ekonomiskt turnéstöd plockats ut sedan Warpedcirkusen 1997.
Sveriges största rockband klarar sig med en buss och ett crew som aldrig överstiger fyra personer, inklusive prylförsäljare.
Jag frågar en representant för ett svenskt majorbolag, med stor erfarenhet av utlandslanseringar, hur heta Millencolin är.
Han svarar anonymt:
- Marknadsvärdet är väldigt högt inför en budgivning.
De befinner sig i ett klassiskt läge där försäljningen kan lyfta från 91 999 exemplar i USA till två miljoner.
Detta förutsätter så klart att materialet är starkt och att
man satsar ordentligt på videos.
Man kan bara nå en viss nivå genom turnerande.
Larzon är i själva verket en försköning av Larsson.
Och ett resultat av hård konkurrens mellan flera andra Larsson och Fredrik i plugget.
Snyggt jobbat att fixa artistnamn redan innan karriären inletts.
- Nä, det är inget sådant, protesterar han. Riktiga artistnamn hade
millencolin på ”Offside”-samlingen (Wounded, 1993).
Där Erik hette Eak The Meek, Mathias har alltid kallats Form så han blev Transformer och Fudge var
en rak översättning av Nikolas smeknamn Kola.
Jag var Red Head Fred, en drift med Right Said Fred och det faktum att jag är rödhårig.
Med Sarcoblaster spann Larzon (sång, trummor) och Mathias (gitarr, bas) vidare pseudonymkonceptet.
Crustprojektets repertoar stannade vid ”Corruption” på kompilationen ”Quality Punk Rock” (Bad Taste, 1995).
- Vi hittade på fyra snubbar som skulle utgöra bandet och parodierade kängelitens namn, ler örebroaren.
- ”Finnfan” (Finnrec.) gjorde vi till ”Svenskfan” och
känggubben ”Big Jmpa” till ”Big Limpa”, ”Crash Mange” (Crash Mag) blev ”Smash Mange” och Jallo (Lehto, tidigare i Totalitär, Meanwhile, med flera) kort och gott
”Jalle”.
- Ett par av dem fick nys på vilka som låg bakom och vi blev lite skraja.
Innan Millencolin, när jag var med i Kung Pung, trodde jag att kängligan var livsfarlig.
De hatade verkligen all trallpunk och på spelningar var man rädd
för att åka på spö.
- Nu jobbar Jallo lustigt nog på Burning Heart och man vet att han är en rolig liten figur.
På den tiden var det där crustgänget dock alltid stupfulla och kastade cigg efter en.
Tiotusenkronorsfrågan: får Sverige fingret även denna gång?
- Hela näven! Allvarligt talat, åtminstone jag hoppas att det ska bli två konserter.
Wow, dubbelt så många som sist!
- Jag personligen, skulle gärna göra en sju gig runt landet på en vecka, men det ska klaffa med de andra turnéerna och alla måste vilja göra det.
Alla i Millencolin har inte velat.
- Dels är det skönt att när vi är hemma tänker ingen på oss.
Den sitsen trivs vi bra med. Dels har vi tyckt att svenskarna tappade sugen, att folk vände kappan efter vinden.
Runt 1995 skämdes till och med en del för att erkänna att de diggar oss.
Därför kändes det inte meningsfullt att spela här.
- Mer och mer har vi insett att riktigt så låg det inte till.
- Hypen dog, inte intresset.
Men som sagt, vi har beslutat att samtliga måste tycka att
det är kul, annars är det meningslöst att över huvud taget hålla på.
THE END